Då kan jag minnas
Jag fick för länge sen en servis.................en jättevacker härlig servis. Det var många delar och jag serverade fantastisk mat och när servisen var på bordet var det härlig stämmning. Maten smakade extra gott och emellanåt blev det både efterrätt och kaffe. Som jag njöt av den servisen! Jag vårdade den servisen det allra bästa jag kunde. Jag gjorde allt för att den skulle hålla. Servisen var så vacker att jag ville använda den ofta.
Efter en tid gick uppläggningsfaten sönder, jag försökte laga allt men dom gick förlorade.
En lång tid hade jag dock tallrikar till mat och dessert och min dom fantastiska kaffedelarna!
Maten blev fortfarande god men visst saknade jag helheten i min fantastiska servis.
En mörk dag tappade jag alla mattallrikarna! Jag var så förtvivlad att jag inte visste hur jag skulle göra. Kändes som om jag aldrig mer skulle kunna servera något gott. Som om servisen gått förlorad. Men jag kände också att jag hade ju kaffe och dessertdelarna kvar så jag njöt av dom.
Tyvärr tid och tand gjorde att jag tillslut bara fick njuta av kaffe på min servis...........alla andra delar var borta.
Det blev underbart kaffe i den men det kändes mest tomt att se den och veta att det var allt som fanns kvar.
Jag letade i mina skåp en dag och såg att jag har inga delar kvar! Jo en - sockerskålen - det är en del socker kvar och jag stack dit min tunga och kände den söta smaken. Den sista tiden har jag gjort det ibland - lagt tungan på skålen för att känna sötman av socker.............då kan jag minnas alla fantastiska middagar och höra sorlet av middagsljuden som var när jag hade hela servisen.
Idag tog jag fram skålen igen - sitter och väger den i handen. Kanske borde jag slänga den? Inte är det någon mening att spara en liten skål? Men som jag saknar min servis............. Ibland känns det som om jag behåller skålen för att jag hoppas kunna få tillbaka dom andra delarna. Kanske är det så kanske inte.
Jag ställde in skålen idag igen............jag kanske slänger den en annan dag.
Ellerhur?
Efter en tid gick uppläggningsfaten sönder, jag försökte laga allt men dom gick förlorade.
En lång tid hade jag dock tallrikar till mat och dessert och min dom fantastiska kaffedelarna!
Maten blev fortfarande god men visst saknade jag helheten i min fantastiska servis.
En mörk dag tappade jag alla mattallrikarna! Jag var så förtvivlad att jag inte visste hur jag skulle göra. Kändes som om jag aldrig mer skulle kunna servera något gott. Som om servisen gått förlorad. Men jag kände också att jag hade ju kaffe och dessertdelarna kvar så jag njöt av dom.
Tyvärr tid och tand gjorde att jag tillslut bara fick njuta av kaffe på min servis...........alla andra delar var borta.
Det blev underbart kaffe i den men det kändes mest tomt att se den och veta att det var allt som fanns kvar.
Jag letade i mina skåp en dag och såg att jag har inga delar kvar! Jo en - sockerskålen - det är en del socker kvar och jag stack dit min tunga och kände den söta smaken. Den sista tiden har jag gjort det ibland - lagt tungan på skålen för att känna sötman av socker.............då kan jag minnas alla fantastiska middagar och höra sorlet av middagsljuden som var när jag hade hela servisen.
Idag tog jag fram skålen igen - sitter och väger den i handen. Kanske borde jag slänga den? Inte är det någon mening att spara en liten skål? Men som jag saknar min servis............. Ibland känns det som om jag behåller skålen för att jag hoppas kunna få tillbaka dom andra delarna. Kanske är det så kanske inte.
Jag ställde in skålen idag igen............jag kanske slänger den en annan dag.
Ellerhur?
Kommentarer
Trackback
